Fiskarkvinnor på väg från kyrkan. Målning av Carl Wilhelmson, 1899/Nationalmuseum.
Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet. Alla ärbara kvinnor bar sjalett och på 1800-talet ville många bära sidensjal i kyrkan.
Håret skulle vara täckt
1800-talet var en tid då religion och social kontroll påverkade människors liv i mycket högre grad än nu. Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet. Sidensjal blev en modefluga på 1800-talet
Den svarta sidensjalen, som även kallades kyrksjal, var ett viktigt plagg för kvinnor under 1800-talet. Sjalen kunde bäras på huvudet, knuten under hakan, eller över axlarna, fäst framtill med en sjalnål. Den dyrbara sidensjalen bars främst vid kyrkobesök, på bröllop och andra festliga tillfällen. Till vardags bar man en enklare variant.
Till vardags bar man en enklare sjal. Morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst till vänster.
De flesta sjalar vävdes på K.A Almgrens sidenväveri i Stockholm och var dyrbara accessoarer. Många kvinnor lade undan sparpengar under ett helt år för att ha råd att köpa en sjal. Det var stort tryck på K.A Almgrens sidenväveri under 1870-talet då man producerade så många som 90 000 sjalar per år.
Till vardags använde man en enklare variant, men till kyrkobesök och festligheter ville många kvinnor bära sidensjal. Den här sjalen bar min morfars mamma, Charlotta f. 1876 i Bladåker.
Källor: Sveriges historia.se, kvinnohistoriska.se, Suomen kansallismuseo, Katarina Wennstam och Jonas Frykman.
Det var hoppet om en bättre framtid som gjorde att miljoner människor valde att emigrera till Amerika på 1800-talet. Från Sverige emigrerade 1,3 miljoner människor och cirka 800 000 norrmän valde att styra kosan till det ”förlovade landet” åren 1820 – 1920.
På Riksarkivet hittar du digitaliserade arkiv och databaser som gör det möjligt att följa personer som har emigrerat. Du kommer till sidan genom att klicka här.
Riksarkivet har en sökbar databas med passagerarlistor (Göteborgs poliskammare) som du hittar här.
Här finns Riksarkivets Utvandrarelistor (poliskammaren i Malmö)
Norsk familj vid det nya huset, på prärien i North Dakota, USA. Foto: A. Milton
Solør i Hedmark, Norge är ett vidsträckt område som omfattar Elverum, Kongsvinger, finnskogen samt svenska gränsen i öst. Om du liksom jag har anor i Solør så finns en bra lista över emigranter som Våler historielag har sammanställt. I listan ”Utvandring fra Våler i Solør till Amerika m.m i perioden 1867 – 1905” hittar du här.
Emigranter från Oslo åren 1867 – 1930 kan du söka i norska Digitalarkivet.
Passagerarlistor och mycket annat material om emigranter från Norge hittar du på websidan Norway-Heritage.
Många fler sökbara arkiv, passagerarlistor och annat material finns tillgängligt hos Arkiv digital, Ancestry och My Heritage men där krävs betalabonnemang.
Min farmors mamma Dora Emerentia föddes 1888 i en liten by i Ångermanland. Hon växte upp i Hjärtnäs, Torsåker och flyttade i vuxen ålder till Sveg, Härjedalen. 1915 köpte hon där ett café med ”rum för resande”. Tillsammans med sin make, Oscar, drev hon senare en begravningsbyrå med blomsteraffär, glasmästeri och snickeri på Härjedalsgatan i Sveg.
Som släktforskare blir man så glad när man hittar gamla, ofta repiga, foton på släktingar och att hitta gamla rispiga ljudinspelningar är som att hitta en liten skatt! Dora föddes för 136 år sedan och det är så roligt att få höra hennes röst och dialekt.
Den här inspelningen, där farmors mamma talar med sin dotterson om ”väder och vind”, gjordes 1968 när hon var 80 år.
Vintern har varit evighetslång och våren ovanligt kylslagen. Vi befinner oss nu mitt emellan vårdagjämning och sommarsolstånd och värmen sägs vara på väg. Nu är det hög tid att fira! 😊
Valborgsfirandet och dess eld har urgamla rötter. Natten mellan den 30 april och 1 maj har länge ansetts vara magisk, fruktbar och även lite farlig. I Finland och Sverige har vi firat denna högtid, såsom vi känner den idag, sedan medeltiden. Sankta Walpurgi (Valborg) blev helgonförklarad i Tyskland den 1 maj, varför firandet sker i anslutning just till det datumet, men vårfesten med dess eldar har förkristna anor.
Valborg är, liksom lucianatten en övergång till något nytt och förr ansåg man att det var viktigt att vara lite extra försiktig just vid sådana ”passager”. Det var nämligen då som allehanda övernaturliga väsen var som mest aktiva. När djuren lämnade ladugården för att gå ut på sommarbete kunde de passera mellan stora valborgsmässoeldar, för att få lite extra beskydd. Eldarna tändes på berg och kullar. För att skrämma troll och andra illasinnade väsen på flykten var det viktigt att man förde oväsen på olika sätt.
I kyrkans ögon var de gamla hedniska vårfesterna ”häxsabbater”, där de trollkunniga red på kvastar till gamla offerplatser under valborgsnatten. Under natten, som kom att kallas Walpurgisnacht, troddes häxorna festa loss tillsammans med djävulen på höga berg och kullar.
Foto: Helena Bure Wijk
Även de gamla kelterna firade denna fruktbarhetsfest genom att tända stora eldar till guden Bels (Belenus) ära. Eldarna ansågs även skydda boskapen som skulle ut på sommarbete mot sjukdom, häxkonster och allehanda demoner, precis som man trodde här hemma. Eldfesten Beltane, som markerar övergången till sommaren, firas traditionsenligt 1 maj varje år, bland annat på Calton Hill i Edinburg, Skottland.
Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.
År 1859 kostade en månads logi i förstklassigt rum med säng, bord och stolar 10 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1100 kronor i dagens penningvärde. Om så önskades kunde man hyra tagelmadrass eller dunbolster för 2 riksdaler extra. Men dessa priser gällde för de rika. Fattiga kunde få bo på anläggningen och ”dricka brunn” utan kostnad.
Museimannaföreningen dricker vatten vid hälsobrunnen. Foto: Västmanlands läns museum
En kurort med gamla anor
Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.
Förstklassigt rum för 10 riksdaler
På Sätra brunn kunde gästerna hyra in sig och stanna på anläggningen under en ”brunnstermin” som varade en hel månad. I ”Svenska Tidningen – dagligt allehanda i Stockholm” berättas det år 1859 att årets första brunnstermin skulle inledas den 10 juni och pågå fram till och med den 8 juli. Läsaren får veta att ”Sätra helsobrunn” har ett nytt badhus, försett med ångmaskin, ”lämpadt efter tidens fordringar”. Man har även elektricitet, propra sängkläder i brunnens boningshus samt möbler som är i gott skick.
Ett förstklassigt rum med säng, bord och stolar kostade 10 riksdaler, vilket motsvarar 1163 i dagens penningvärde. Om så önskades kunde man hyra tagelmadrass eller dunbolster för 2 riksdaler extra. Den som ville kunde även ta med sig sin betjänt på hälsoresan, för 2 riksdaler. Därtill tillkom kostnader för mat och brännvin.
Annons från år 1891.
För brunnsgästerna tillkom även kostnader för nyttjande av badhus och ”källans begagnande”, men mindre bemedlade människor behövde inte betala någonting: ”Fattiga få begagna brunnen och baden utan betalning: och sådane fattiga, hvilka uti socknen njuta och för sin brunnskur erhållit fattighjälp, kunna tillika få husrum och fria bad samt möjligen understöd i penningar; men endast de, som, försedde med fattigdomsintyg, till brunnens fattigkassa lemna 5 rdr rmt, helst kuverterade och adresserade till brunns kamreraren, få husrum, mat, medikamenter, bad och brunnsdrickning fritt”. (Svenska Tidningen – dagligt allehanda i Stockholm 1859-05-05)
Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar.
Brunnsgäster i parken vid Sätra brunn. Foto: Upplandsmuseet
Huggormar har kanske inte så mycket med släktforskning att göra, men en vacker vårdag i maj var det faktiskt en liten sprallig orm som höll på att sätta stopp för den här tantens brinnande intresse för släktforskning…och min släktlinje.
Vill passa på att varna för ormar nu efter den kalla våren och ge några små tips samt berätta hur man absolut inte ska göra om man råkar bli biten av en huggorm.
Glad fiskare 🙂
En solig varm dag
Det var en solig vårdag i början på maj i början på 90-talet. Våren var ovanligt kall det året, precis som nu. Jag arbetade på ortopedkliniken, på Västerås sjukhus och hade lyckats få några lediga dagar. Nu såg jag fram emot att fiska, sola och bada. Tillsammans med några vänner styrde jag därför kosan mot klipporna vid Ängsö, några mil utanför Västerås. Solen gassade och det var en underbar försommardag. Från bilparkeringen på Ängsö får man promenera ett par kilometer på en slingrande vacker stig, genom ett skogsparti, ned till klipporna.
Även huggormar älskar sol
När våren har varit kall är det inte bara människor som längtar efter att få slappna av i solen. Även huggormarna och deras små ”youngsters”, som kallas ”äspingar”, älskar sol och värme. Och precis som vi människor blir de loja och avslappnade när de solar. När huggormarna har lämnat sitt vinteride i mars – april så tillbringar de någon månad i solen, för att få upp kroppsvärmen, innan de påbörjar sin fortplantning. Denna tid infaller när huggormshanen är cirka 3–4 år medan honorna är 4–6 år gamla när de blir könsmogna.
Huggorm. Foto: Jesper Ahlin
Ormen bet mig i lilltån
Mina vänner packade upp sina saker vid klipporna och såg fram emot en härlig dag i solen. Själv bestämde jag mig för att gå i väg och fiska på en stenhäll i närheten. Det var 23 grader varmt, så jag beslutade mig för att fiska i bikini. Jag satte på mig mina ”flip-flop-sandaler” för säkerhets skull. Tänkte att det kanske kunde finnas kottar på skogsstigen…
Jag hade bara hunnit gå några meter på stigen när jag kände ett sting av smärta i foten. När jag tittade ner såg jag ett öppet ormgap med två tänder…den hade just bitit i min lilltå! Ormen slingrade därefter iväg genom snåren, snabb som blixten. På min lilltå fanns två märken efter ormens tänder där det rann blod. Jag befann mig i något slags chocktillstånd någon sekund…stirrade på min tå. Ja, det var sant. Ormen hade bitit mig. Jag måste till sjukhus.
Injicerar gift för att döda och för att ”lösa upp” bytet
Äspingars gift anses vara mer giftigt än den vuxne ormens, men hur farligt giftet är handlar mest om hur stor dos gift som utdelas vid bettet, som beror på hur lång tid det har förflutit sedan ormen bet senast. Ormen som bet mig i foten var en vuxen orm. Huggormen injicerar sitt gift i bytet med ett snabbt hugg för att döda, men även för att snabbt smälta maten. Giftet orsakar blödningar och vävnadsskador i bytet vilket löser upp ”musen” eller vad det nu kan vara som är bytet, inom något dygn.
Foto: Cornelius Poppe/TT
Hamnade på hjärtintensiven
Jag ropade på mina vänner att jag hade blivit ormbiten och måste till sjukhus, snabbt. Ingen trodde mig, så jag började springa mot bilparkeringen för att ta mig till någon slags ”säkerhet”. Jag hade en otäck smak av metall i munnen och för varje steg jag tog svullnade benet upp. När jag till slut kom fram till parkeringsplatsen var benet fem gånger så tjockt som vanligt, helt blått och det värkte. Stora blodkärl hade gått sönder från låret och ned längs med benet. Det såg väldigt skrämmande ut. Ormgiftet hade gått upp längs benet och lymfkörtlarna hade försökt att stoppa giftets framfart upp mot hjärtat…
Om man blir ormbiten ska man aldrig springa! På 1177 finns bra råd om man blivit huggormsbiten.
Väl framme vid sjukhusets akutmottagning kunde jag inte gå och hamnade på hjärtintensiven där jag fick tillbringa flera dygn. Sjukhuset hade slut på ormserum så man gav mig istället höga doser kortison. Jag hade blivit biten i lilltån och det var tur det, sa läkaren. Annars hade jag blivit tvungen att amputera. När man blir huggormsbiten så får man ödem i den bitna kroppsdelen och uppåt. Att bli biten i en tå gör att ödem uppstår i benet, men om man exempelvis plockar hallon och blir biten i en hand så kan det vara väldigt farligt då svullnaden kan spridas till hjärnan.
Jag tillfrisknade men kunde inte gå på flera månader. Det första jag fick göra när jag blev utskriven från sjukhuset var att låna en rullstol från ortopeden, där jag jobbade. Rullade omkring mest hela sommaren och kände mig tacksam över livet. Jag har inga bestående men, men ett minne från ormen har jag kvar – en grop där muskeln på mitt ben förut fanns. Huggormars gift är väldigt starka saker och giftet är främst ett matspjälkningsenzym med syfte att ”lösa upp” bytet.
Ormens gift frätte bort en bit av muskeln i benet.
Råd om någon blivit ormbiten
Ring 112 direkt!
Lägg personen ned så att han/hon vilar
Lämna bettet helt ifred
Håll den bitna kroppsdelen stilla och i högläge
Ta av åtsittande saker som skor, ringar och klocka
Ge allergimediciner om du har (betapred, antihistamin, adrenalinspruta)
Råd för att inte bli ormbiten
Bär alltid stövlar i skog och mark!
”Stampa” i marken där du går fram, då flyr ormarna (om de inte är omtöcknade av solen)
Var väldigt försiktig när du plockar bär i buskar och snår.
Obs! Alla svenska ormar är fridlysta och får absolut inte dödas, skadas eller fångas. Om man hittar en huggorm på egen tomtmark så har man rätt att flytta den till annan plats.
Björnjakt i Västmanland på 1700-talet. Bild: Bärgslagsbladet 1899
Idag finns ingen permanent björnstam i Västmanland och vi har ingen björnjakt i länet. Annat var det på 1700-talet då stora jaktlag samlades i skogarna för varg- och björnfångst. Under sommarhalvåret hölls så kallade ”storjakter” till ”the kongligas förnöjelse” och det har berättats att kung Fredrik I dödade ”sex björnar, tolf älgar, tre vargar och tre lodjur” vid ett jakttillfälle. Metoderna som användes för att fånga de arma djuren är, tack och lov, inte tillåtna i dag.
Björnjakt i Västmanlands skogar på 1700-talet
År 1750 skrev Anders Hillerström en avhandling om den varg- och björnjakt som bedrevs i Västmanland och tack vare hans texter vi få en liten inblick i hur jakten gick till. Anders Hillerström var son till lantjägaren Hans Hillerström. Lantjägaren var anställd som tjänsteman av staten, för vård av kronans skogar och Anders hade förmodligen tillbringat en stor del av sin uppväxt i skogarna, tillsammans med sin far.
I sin avhandling berättar Hillerström att det var noggranna förberedelser inför jakterna, speciellt inför de så kallade ”storjakterna” som hölls under sommarhalvåret. Planeringen inleddes redan året innan jakten gick av stapeln genom att man märkte ut platsen. ”Jaktplatsen utmärktes med bleckande och kvistande på träden rundt om och stora gator upphöggos tvärst öfver platsen”.
Foto: Helena Bure Wijk
Jakt till ”the kongligas förnöjelse”
Även kungligheter reste till Västmanland för att jaga i skogarna och storjakten under sommarhalvåret hölls delvis till ”the kongligas förnöjelse”. År 1737 deltog exempelvis kung Fredrik I vid en sådan jakt. Det har berättats att han på egen hand dödade sex björnar, tolv älgar, tre vargar och tre lodjur.
Djuren omringades
Inför jakten kallade länsmännen in de män som skulle ingå i drevet och man tillbringade flera dygn i skogen. Djuren omringades med hjälp av stockeldar som skrämde dem från att ta sig ut ur ”ringen” som bildats. Ibland hände det att de vilda och skrämda djuren lyckades smita och anföll jägarna: ”Drefvet inrättades i form av en kägla, bred uti bakskallet och smal vid försåtet. Då ringen sedermera sammandrogs och djuren skrämdes, hände det ej sällan, att de bröto sig ut genom drefvet, änskönt att folket gick man vid man. Då var det fara å färde och många voro de, som därvid fingo sätta livet till”.
Kung Fredrik I. Målning av Georg Eberhard Schröder
Hemska jaktmetoder
Metoderna som användes för att fånga de arma djuren skulle, tack och lov, inte vara tillåtna i dag. En metod var att spetsa björnar med spjut som var fästa vid en så kallad gillerstång av järn. När björnen råkade vidröra anordningen blev den spetsad av spjutet. ”Lurbössa” var en annan populär jaktmetod i Västmanland. Anders Hillerström och förklarar hur det gick till: ”Ett par skarpt laddade bössor uppsattes å stolpar och trycket sattes genom genom mässingstrådar i förbindelse med kvarlefvorna af något rivet djur, som man var viss om att björnen skulle uppsöka”. När björnen närmade sig och försökte ta en tugga av maten, avlossades gevären.
Foto: Gary Kramer
Gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”
Vargen var inte populär på 1700-talet och Hillerström berättar att man gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”. Bönderna i Västmanland kunde exempelvis bege sig till platser där man visste att varg uppehöll sig. Med sig hade man en stackars gris i en säck, som nöps och plågades för att grisens skrik skulle locka fram vargarna, som ”därvid hälsades med en hagelsvärm ur muskedundret”. I Västmanland var det även populärt att använda giller och gropar, dit vargarna lurades med hjälp av levande djur. Anders Hillerström berättar att man kunde använda hundar som lockbete vid jakt: ”Till bete användes ofta små hundar som gärna skällde, då de sålunda utsattes, eller också ankor, hvarvid även rävar ofta gingo i gropen”.
Källor: Anders Hillerstöm 1750, Artikel i Bärgslagsbladet 1899-12-22, Svenska dagstidningar
Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona på 1930-talet. Foto från boken Svenska folket genom tiderna av E. Wrangel
Att inte ha en ordnad försörjning var länge ett brott som man straffades för i Sverige. Lagen infördes på 1500-talet men genom den moderniserade ”lösdriverilagen” som infördes 1885, skulle man inte längre straffas utan i stället dömas till tvångsarbete, som ansågs vara en rehabiliterande insats.
Lösdrivare kallades de personer som saknade fast arbete eller bostad och som sågs ”stryka omkring” på allmän plats. Ofta reste dessa människor från ort till ort och försörjde sig genom tillfälliga arbeten. Samhället såg med oblida ögon på de som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. En person som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan” eller ”undviker att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”, kallades lösdrivare och kunde, efter varning, dömas till tvångsarbete, mellan en månad upp till tre år.
Landskrona fästning var en tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till 1940. Bild: L.G foto
Tvångsarbetsanstalter fanns på flera orter – i Norrköping, Karlskrona, Färingsö (Ekerö) och i Landskrona. Till anstalten på fästningen i Svartsjö, Färingsö, kom manliga tvångsarbetare som där främst arbetade med sysslor som var knutna till jordbruk. Kvinnorna sändes till Landskrona citadell (Landskrona slott). Fram till 1940 användes fästningen som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Kvinnorna, som ofta hade dömts till tvångsarbete för prostitution, arbetade här främst med sömnad och odling av medicinalväxter.
Människoöden som berör
Lösdrivarprotokoll upprättades när man hade förhört personer som var misstänkta för lösdriveri. På Riksarkivet finns många handlingar som berör lösdriveri där man kan få ta del av många intressanta och sorgliga berättelser.
Du kommer till protokollen genom att ”klicka” här I sökresultaten väljer du den person som du vill läsa mer om genom att klicka på namnet (blå länktext) och sedan den gröna rutan där det står ”bild”, så öppnas de handskrivna dokumenten som berättar mer om personen.
Völvan var i forna tider en stark kvinna som åtnjöt en stor frihet som ”frilansande” spåkvinna (sejdkvinna). Völvans kännetecken var hennes stav – den hon utförde sejd med. Hon kallades till gårdar och byar när någon behövde hjälp, utförde sitt uppdrag och reste sedan vidare.
Kristnandet av Norden var en process som pågick under flera hundra år. När allt var ”klart” hade den förkristna tron och dess forna seder förpassats till skuggorna och blivit demoniserade.
Sigtunastiftelsen med den vackra rosengården. Foto: Sigtunastiftelsen.se
Sigtunastiftelsen invigde sin verksamhet 1917 med visionen att vara en slags frizon, en plats och ett sammanhang där humanistiska och existentiella frågor kunde dryftas. I den vackra miljön har många etablerade och blivande författare funnit inspiration och kraft genom åren. Lars Widding, Ivar Lo-Johansson, Maria Wine, Gösta Carlberg och Bo Setterling är några av de författare som varit återkommande gäster.
I början på 1950-talet kom min mamma till Sigtuna för att bo och arbeta som hembiträde på anläggningen. Tiden på Sigtunastiftelsen, där hon kom i kontakt med många kreativa och intressanta människor, gjorde henne gott. Litteratur, särskilt lyrik, blev en ständig källa till kraft för henne.
Mamma GunBritt Bure (som då hette Svensson)
En plats för rekreation och inspiration (mamma GunBritts egen berättelse)
Det stenbelagda huset låg på en höjd intill Mälaren. Från vägen sett, väl inbäddat i löven av vinrankor och strax intill porten stod knotiga och åldriga träd. För länge sedan hade det varit ett kloster. Numera en plats känd som vistelseort för rekreation för blivande och etablerade författare och skådespelare.
Den utsökta rosenträdgården ligger som ett smycke, insprängt vid husets murade vägg, med pelargångar likt en oas.
Rosengården 1954. Foto: GunBritt Bure
Min tjänst där som tjugoårigt hembiträde var att servera frukost och lunch. I tjänsten ingick också att svara på inkommande samtal och lämna bud till gästerna, fram till klockan 23, en kväll i veckan. Som hembiträde var man klädd i blå bomullsklänning med vitt förkläde under frukost- och lunchtimmarna. Till middagsserveringen bars en svart klänning med vitt plisserat förkläde och tillhörande plisserat hårband.
Lars Widding satt i tornrummet och skrev om dagarna. Foto: Sigtunastiftelsen.se
Några gäster jag minns från min tid på Sigtunastiftelsen är författaren Waldemar Hammenhög, skådespelaren Barbro Hjort af Ornäs, författaren Ivar Lo Johansson, författarna Arthur Lundkvist, Maria Wine, Harald Fors, Vilgot Sjöman och Lars Widding. Widding var en ständigt återkommande gäst. Alltid skrivande under hela dagar i det välkända tornrummet med dess vidsträckta och sköna utsikt.
Bo Setterlind, den fina poeten, bar alltid en svart, svepande slängkappa och tillhörande stor basker. Han hade alltid så bråttom, minns jag. Vid den här tiden hade han ansökt hos Hans Majestät och anhållit om att bli kungahusets hovpoet.
Bo Setterlind 1985. Foto: Hilding Mickelsson/Hälsinglands Museum
På Sigtunastiftelsen hade man soaréafton med lyrik och andra skrivna alster någon kväll varje vecka. En kväll blev jag kallad till husmor som sa att jag skulle infinna mig hos en av gästerna för samtal. Det var med darrande ben som jag knackade jag på hans dörr. ”Stig in” svarade en röst och mannen i rummet presenterade sig som Gösta Carlberg, författare. Han bad mig att sätta mig och gjorde en gest mot stolen i det halvdunkla rummet. ”Fröken undrar säkert vad jag vill?” sade han stillsamt. Över den vanliga klädseln bar han en mörkbrun rökrock. Jag uppfattade honom som en fin och bildad man, i fyrtioårsåldern. Hans mörka ögon utstrålade styrka och vänlighet. Hans hjässa var kal och det övriga håret mörkt, med några stänk av grått.
Gösta Carlberg på 1940-talet. Fotot publicerat i Vecko-Journalen 1943.
Medan han samtalade gick han fram och åter, med händerna på ryggen. Jag minns inte allt i detalj som sades. Han hade iakttagit mig under arbetets gång, sa han bland annat. Han bar på en sjukdom som skulle leda till döden. Sjukdomen var cancer berättade han och fortsatte att tala om böcker och poesi. ”Poesi kan vara en tillgång och kan skänka styrka när vi har det svårt”, tillade han. Som avslutning ville han ge mig en bok som gåva. Efter en stunds tystnad reste jag mig ur stolen, djupt rörd och hedrad. Tackade och gick ut ur rummet med omtumlade tankar. Detta möte har betytt mycket för mig. (Hämtat från boken ”Där vildrosor blomma” (2009)
En hälsning från Gösta Carlberg.
Carlberg var på sin tid en rosad författare och vann bland annat Albert Bonniers förlags jubileumspristävling och belönades med 15 000 kronor, en stor summa på den tiden. Boken ”Kämpande idyll” gavs ut år 1938. Han verkar ha övervunnit den svåra sjukdomen och levde ända fram till år 1973. Tiden vid Sigtunastiftelsen gjorde min mamma väldigt gott. Hon var en blyg och känslig själ och fann stor tröst i Gösta Carlbergs vänliga ord. Litteratur, särskilt lyrik, kom att bli en ständig källa till kraft för henne.
Mamma GunBritt
Sigtunastiftelsen finns kvar än idag och man bedriver numera hotell- och konferensverksamhet.
Källor: Där vildrosor blomma, GunBritt Bure (2009) och Sigtunastiftelsen.se
Har länge velat göra en liten ”föreläsningsserie” med kortare videofilmer som handlar om 1600-talets häxprocesser. På grund av ryggproblem har jag tyvärr inte lyckats göra så många, men här nedan är i alla fall tre små filmer. Fler kommer snart 🙂
Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat
Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.
Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”
Den ljusa bråten –Valea aho
Familjen Halinen och Saastainen flyttade in i Valea aho – ”ljusa bråten” på 1800-talet. När de flyttade ut hade deras hem förvandlats till Velguna ho – ”spökbråten” och de arma människorna tvingades att lämna allt.
Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.
Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.
Halinens ättlingar
Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.
Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.
Foto: Helena Bure Wijk
Ärftligt anlag
Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.
Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.
I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.
Ansvarsfulla med goda hjärtan
Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.
År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj.
Hustru Marit
Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.
Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.
Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.
Från ”lånehus” till spökhus
Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.
Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala. Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Valea aho, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.
”Han”
Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.
Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.
När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…
En lugnande hand
August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Valea aho – Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.
Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov, till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.
August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.”
Spökerierna tilltog
Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.
Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.
Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.” Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.
Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.
Tvingades fly sitt hem
Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.
Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.
Lugn och ro efter en orolig tid
Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.
Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.
När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.
Foto: Helena Bure Wijk
Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996) av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning
Mumien ”Montserrat” har en platta av guld inopererad i pannan.
I dag den 4 april, hölls en presskonferens i Lima, Peru, angående de mumier som har gäckat forskarvärlden sedan de först hittades år 2017. Sedan dess har man funnit ett 100-tal av dessa märkliga kvarlevor som alla har tre fingrar och tre tår, i grottor och i underjordiska system runtom i Nazcaområdet, Peru.
Stormade in i lokalen
Presskonferensen som initierats av de undersökande journalisterna Jaime Maussan, från Mexiko och Jois Mantilla från Peru, hann knappt gå av stapeln innan polis och tjänstemän från de peruanska myndigheterna kom inrusande i lokalen och försökte avbryta eventet. Efter en stund kunde dock konferensen fortsätta…
Maussan, som har en mångårig bakgrund som undersökande journalist har blivit hånad och fått något av en ”foliehatts-stämpel” sedan han tog initiativet, att undersöka de mystiska mumierna. Hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta, men han ger inte upp.
Sedan fynden gjordes 2017 har han på alla sätt försökt få de peruanska myndigheterna intresserade, utan resultat. I stället tycks man från myndighetshåll göra allt för att försöka dölja och förminska dessa fynd, som enligt Maussan och hans team kan vara de viktigaste fynden i vår mänskliga historia.
Mumie med implantat i pannan.
Vill väcka forskarvärldens intresse
De presskonferenser man har haft den senaste tiden syftar till att väcka omvärldens intresse och man bjuder härmed in världens ledande forskare att studera det biologiska materialet (mumierna). Nu har det fastställts att detta är biologiskt material, från varelser som en gång har levt här på jorden och det är absolut inte ”fake”, eller ”dockor” som har skapats av människohänder.
Mumien ”Luisa” har metallimplantat som består av osmium och silver.
På plats i Peru finns i detta nu många duktiga läkare och forskare, redo att fortsätta de ingående studierna av dessa mumier, bland andra Dr. James Caruso, William Rodriguez och John McDowell. Under presskonferensen förtydligade man att dessa studier görs ideellt och inte för vinnings skull. Samtliga forskare slår fast att man behöver få mer kunskap om dessa mystiska individer, som har många olikheter men även vissa likheter med människa. Fynden omfattar vuxna individer, barn och även foster, så det finns gott om ”biologiskt material” att studera. Samtliga forskare är överens om att dessa fynd måste offentliggöras eftersom detta är en oerhört viktig upptäckt för mänskligheten.
Tretåiga varelser som är täckta av ett vitt puder
När dessa individer levde för cirka 1000 år sedan, gick de upprätt, liksom människa men de har endast tre fingrar och tre tår. I gruppen tretåiga varelser – som vi hittills känner till – återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning. Den stora fågeln Emu (Dromaius novaehollandiae) har liksom reptiler tre tår.
Emu har tre tår. Foto: FunkMonk
Dessa mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar inte ha några likheter alls med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa mumier har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer.
Mytiska varelser med tre fingrar återkommer inom konst och kultur i Peru.
Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.
Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när han avled. Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.
Osmium upptäcktes år 1804
Osmium är ett dyrbart metalliskt grundämne som bland annat används som katalysator, samt i legeringar. Ämnet upptäcktes av vår nuvarande civilisation först år 1804, men för cirka 1000 år sedan fick dessa mystiska mumier implantat som består av Osmium, silver och guld inopererade i kroppen. Analyser har visat att benvävnad har vuxit kring implantaten av metall, vilket visar att individerna levde när de fick dessa inopererade. Vissa mumier har även metallplattor med märkliga inskriptioner.
Denna mumie har metallplattor och ägg som blev synliga genom röntgen.
Montserrat och Rafael
Mumien ”Montserrat” beräknas ha varit en vuxen individ, mellan 16 – 30 år när hon avled. Liksom de andra mumierna är hon tridactyl, en tretåig varelse. Hon har ett implantat av guld inopererat i pannan. När hon avled väntade hon barn och hennes foster, som är ca 12 cm, har fått namnet ”Rafael”.
Den här glade släktingen levde för 6400 år sedan i Donkalnis, Litauen. Han begravdes tillsammans med sina verktyg av flinta. Foto: MyTrueAncestry
När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Om man är intresserad av att utforska sitt forntida DNA så finns flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Gedmatch (gratis), Genomelink och MyTrueAncestry. En ny funktion hos My True Ancestry är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten.
Gedmatch – kostnadsfri databas
Om man redan har gjort ett DNA-test så finns möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet, helt gratis. Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.
I tyska Benzingerode-Heimburg hittades kvarlevorna efter den här bronsåldersmannen som jag delar DNA med.
Family Tree DNA– Ancient Origins
När man gör DNA-testet Family Finder hos företaget Family Tree DNA så ingår en beräkning av den personliga genetiska ”mixen” där DNA:t jämförs med olika moderna populationer. ”Ancient Origins” erbjuds endast av företaget Family Tree DNA och ingår i priset. Här jämförs vårt DNA med arkeologiska fynd (mänskliga benfynd) som har återfunnits.
My True Ancestry
Företaget My True Ancestry fokuserar på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. Företaget erbjuder inga DNA-tester utan man laddar upp befintligt DNA-resultat på den personliga sidan.
DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 150 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.
Den gamla släktingen som har fått namnet ”urm160” hittades på en vikingatida gravplats vid St. Gertruds kyrkogård i Sigtuna.
Medlemsnivåer i olika prisklasser
MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.
Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (4 april 2024) kostar 37 dollar (ca 392 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit. Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.
En gammal släkting från Fatayanovokulturen under tidig bronsålder. Skelettet hittades i Moskva, Ryssland.
AI-genererade bilder och annat smått och gott
Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en bra grej. ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen (de arkeologiska fynden) och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.
Det här är inte en AI-genererad bild på Jesus 🙂 Bilden sägs föreställa en av mina DNA-släktingar som levde för cirka 3500 år sedan i nuvarande Tjeckien.
En ny funktion är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten. När man laddat upp sitt DNA på kontot får man även sin ”personliga DNA-historia” i form av en filmsnutt (DNA-saga). Nytt är även filmsnutten ”Saga-Faces” där man får se hur de gamla skelettsläktingarna förmodas ha sett ut, på den tiden när det begav sig…
Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter. Foto: satrabrunn.se
Kurort med gamla anor
Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.
Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.
Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”. Foto: satrabrunn.se
Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn
Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.
En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.
Det spökar i Bergabo, Sätra brunn. Foto: Gustav Lundin
Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde.
Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.
Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin
I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.
I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.
Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se
Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.
På min farfars sida finns många norska rötter. Att släktforska i andra länder där man inte känner till släktnamn, orter och gårdar är lite klurigt, men till slut hade jag äntligen lyckats knåpa ihop alla släktgrenarna (trodde jag). Och DNA-testet visade att allt verkade stämma. Jag kände mig så glad!
I mina svenska släktgrenar finns flera okända fäder som har orsakat mycket nattgrubbel genom åren, men de norska ”guttarna och pigorna” verkar det ha varit lite mer ordning på. De gifte sig, flyttade ihop, fick barn och bodde för det mesta kvar vid sina gamla släkttorp där i Hedmark. För första gången hade jag äntligen ett släktträd utan en massa brutna grenar och tomma rutor där det står ”okänd far”…
Nya nattgrubbel
Men det dröjde inte alls länge innan det började dyka upp mystiska DNA-matchningar som var helt omöjliga att placera. Alla har de sina rötter i Norge så jag förstod att de var kopplade till farfars släkt, på något märkligt sätt.
Jag var på väg att ge upp när jag för några månader sedan upptäckte att det var Torsten, farfars morfar som var ”boven i dramat”. Äntligen kunde alla de mystiska DNA-matcherna få sina platser i släktträdet och jag kan nu äntligen sova lugnt.
Torsten Enarsen Kornberg, farfars morfar
Torsten reste till och från
Min farfars morfar Torsten, var en glad gutt som föddes 1848 på finnskogen i Åsnes, Norge. Han var sten- och vägarbetare och jobbade både i Norge och på andra sidan gränsen, i Jämtland, i slutet på 1800-talet. I Glissjöberg, Sveg, träffade han Sigrid och fick tillsammans med henne flera barn trots att paret ännu inte var gifta. Den första sonen, Johannes, föddes 1876. Torsten verkar ha varit något av en ”till-och-frånare” som bodde och arbetade på olika håll. Det var först 1884 som han gifte sig med Sigrid och bosatte sig i Glissjöberg mer permanent.
Anna Matilda, farfars mamma f. 1886
År 1888 fick familjen möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade då upp en befintlig lada och använde den till boningshus, men byggde senare ett nytt hus (Västbyn nr.4) i närheten. Torsten var nu hemmansägare men fortsatte att arbeta som stenarbetare i Norge. Han förblev ”norsk undersåte” (norsk medborgare) under hela sitt liv. Torsten Enarsen Kornberg och Sigrid Jonsdotter fick tio barn tillsammans och min farfars mamma, Anna Matilda föddes 1886, som nummer sex i syskonskaran.
Västbyn 4, Glissjöberg
DNA ljuger aldrig
Ju mer jag ”nystade”, desto mer stod det klart att mina mystiska norska DNA-matchningar har ett nära släktskap med Torsten Kornberg, farfars morfar. Men jag kunde inte begripa hur de kunde vara släkt med honom. Jag hade ju kartlagt hela hans liv genom kyrkböckerna och trodde att jag visste det mesta. Jag trodde att han var bofast i Glissjöberg från år 1876, när han fick sonen Johannes tillsammans med Sigrid…men tji fick jag.
DNA ljuger aldrig men som amatör-DNA-forskare är det inte alltid så lätt att hitta ”trådarna” som visar hur man är släkt med DNA-matchningarna. Men så upptäckte jag till slut att Torsten hade ännu ett barn, en flicka som föddes i Norge. Äntligen fick gåtan sina svar och ett mysterium kunde nystas upp.
Karen och dottern Kaja
Karen Knudsdatter föddes på Østaberget i Åsnes, Norge. Hon var dotter till hemmansägaren Knud och hans hustru Hermana och växte upp i en syskonskara med åtta barn. Någon gång på våren år 1876 träffade hon min farfars morfar och deras möte resulterade i att ett litet barn föddes året därpå.
Dottern Kaja Torstensdatter föddes i mars 1877 och i kyrkboken står det att modern Karen är hemmadotter. Barnafaderns namn saknas i födelseboken men det står att han är son till en ”selvejer” (hemmansägare/bonde) och hemmahörande på Kornstadsberget. (Faderns namn dyker upp senare i kyrkböckerna.)
Karen var 27 år när hon blev gravid och Torsten var jämngammal med henne. Kanske hade de varit ett par under en längre tid? Kanske hade de planerat att gifta sig? Kyrkböckerna berättar tyvärr ingenting. Där finns endast sparsmakade uppgifter.
Det enda jag med säkerhet kan veta är att Torsten, vårvintern samma år, besökte Glissjöberg i Sverige och där hade ett romantiskt möte med min farfars mormors Sigrid Jonsdotter. Nio månader senare föddes deras son Johannes.
Sigrid Jonsdotter, farfars mormor
Det är svårt att veta om Sigrid kände till att hennes make hade en dotter i Norge. Förmodligen visste hon ingenting om detta. Och när Karen Knudsdatter födde lilla Kaja hade hon säkert inte en aning om att flickan hade en halvbror som fötts i Sverige några månader tidigare. Det måste ha varit förfärligt svårt för henne att bli lämnad ensam med ett litet barn.
Kajas barnbarn
Det är så frustrerande när man så gärna vill, men inte lyckas klura ut hur man är släkt med sina DNA-matchningar. Det gäller att vara kreativ, tänka utanför boxen och att forska på bredden och tvären i släkten. Jag trodde att jag visste allt om farfars morfar eftersom han finns väldokumenterad i de svenska kyrkböckerna. Det var ett stort misstag. Jag hade aldrig en tanke på att han kanske hade fler barn, utom äktenskapet.
Det är sorgligt att veta att Torsten lämnade Karen och den lilla dottern när han flyttade till Sverige. Jag hoppas att de båda fick ett gott liv, trots allt.
Karen Knudsdatter förblev ogift och avled av lungsjukdom 1918. Hon bodde då på Rotaberget, Grue finnskog.
Rotberget, Grue finnskog Foto: Gräsmark
Dottern Kaja gifte sig med Theodor Torstensen Digermandhaugen. Paret fick tillsammans sju barn – Oline, Thora, Kristine, Oddfrid, Hulda, Kåre och Tarald. Alla mina ”mystiska” DNA-matcher är barnbarn och barnbarnsbarn till dem.
Norska Arkivverket har publicerat alla norska kyrkböcker i Digitalarkivet, som är helt kostnadsfritt och öppet för alla att forska i. Länken till arkivet finnshär.
Vykort är fantastiska tidsdokument som förmedlar ögonblicksbilder från resor och andra viktiga tillfällen med både text och bild. Nu har tekniken utvecklats så att vi kan skicka sms och mejl till varandra på ett ögonblick, men för inte alls så länge sedan var vykortet det snabbaste sättet för att skicka kortare meddelanden och uppdateringar med post.
Pappa Björn gjorde många resor till sjöss under 1950- och 60-talen och skickade regelbundet vykort till familjen i Härjedalen. Han var bara 15 år när han reste från hembygden i norr, till huvudstaden, för att arbeta. Efter något år lättade han ankar och reste ut i världen. Pappa var klok. Varje gång han skickade ett vykort hem till familjen, köpte han ett extra kort, som han sparade. Det blev ganska snabbt en stor samling som han har sparat genom åren. Jag publicerar några i det här inlägget.
Pappa Björn Foto: Helena
I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar pappa Björn Wijk bland annat om sina spännande resor till sjöss, om uppväxten i Härjedalen och om åren då han arbetade som journalist på Vestmanlands Tidning (VLT) och ICA-Nyheter.
”Stockholm 14-4-51 Tjenis! Ja, nu är man framme och det var en lång resa från 6 på morron till halv 3. Jag har varit här 2 timmar nu, hygglig chef. Skriver sen! Stockholmsvägen 35, Lidingö.”
”Rochefort, Frankrike 4/9–53 Hej! Har nu legat här och lossat i en vecka. Fortfarande varmt. Har badat flera gånger. Vi skall troligen resa på tisdag till Bilbao i Spanien för malmlast till Holland. Då får man ut och plocka apelsiner och vindruvor. I dag är det 32 grader varmt. Skall vara ledig i morgon. Många hälsningar Björn”
”Bilbao 12-9-1953 Hej! Ja, nu är jag i Spanien, ligger här och lastar malm till Holland. Här är det fint under Spaniens sol. Vindruvor och palmer växer det och åsnor som dragare o.s.v. Skall troligen gå till Gävle från Holland. Skriver sen, Björn”
”1954 Kära hälsningar till er alla från Björn. Följer med till Amerika!”
Pappa på sjön Foto: Privat
Vykort från Antwerpen
”13.4.1955 Hej! Har nu fått en båt som går på Australien, Kanarieöarna och Amerika. Jag har mönstrat i maskin. Vi har haft en trevlig påsk. Hoppas ni har haft detsamma. Här är det vackert och bra väder. Vi skall ligga här en vecka till. Hälsa alla! Björn M/S Bogadilla, rederi Translantic Göteborg”
Pappa Björn i Australien Foto: Privat
”Vancouver den 26.8.55 Hej på er! Är nu framme i Canada. Vi gick tidigare än beräknat från Fiji. Vi passerade Hawaii den 19 aug. Skall lossa socker här och lasta trä till England. Kära hälsningar Björn”
”Stockholm 17.5.56 Hej! Hoppas att ni mår prima. Jag seglar nu ombord på Sveabåten Waria sedan tre dagar. Det var så dålig mat på den förra så vi lämnade, hela gänget. Hälsningar Björn”
”Hej Rolf och Zaida Får sända en hälsning så ni inte tror att jag har sjunkit. Här är det bara fint, vi skall lasta 40 000 lådor julapelsiner till Sverige, där vi är den 15:e dec. Hälsa mormor, morfar och Curt. Må så gott, Björn”
”27.4.64 Nu har jag ändrat mig igen och mönstrat av här i Spanien. Skall åka till Portugal och Kanarieöarna på semester någon vecka! Hälsningar Björn”
Hur mycket tjänade farfars mor när hon arbetade som piga, omräknat i dagens penningvärde? Hur mycket pengar var egentligen 10 kronor år 1920 (enligt dagens värde)? När man släktforskar dyker det upp sådana frågor ibland – och nu kan de få sina svar!
På ekonomiska museets webb finns en fantastisk, gratis tjänst där man enkelt kan räkna ut svenska kronors penningvärde genom tiderna (även internationell valuta). Det är professor Rodney Edvinsson som har tagit fram denna prisomräknare, som räknar ut penningvärdet från medeltiden till idag. Du hittar den här
Foto: Jacob Truedson Demitz/Southerly Clubs of Stockholm Sweden
Föreställningen om den onda förgörningen, maleficium, var central i 1600-talets Sverige då kyrka och stat gjorde sitt yttersta för att hitta och straffa de häxor som hade ingått förbund med djävulen. Men övertygelsen om att vissa människor kunde flyga och orsaka stor skada har urgamla anor…
For runt i luften
Redan under förkristen tid trodde man här i Norden att vissa människor kunde alliera sig med trollen och flyga omkring i luften om natten. De trollkunniga ansågs ha så stor makt över själen, hugen, att den genom deras viljestyrka kunde frigöra sig från kroppen. Jag har skrivit om de hamnstarka i ett tidigare inlägg som du kan läsa här. En människa som var fylld av hat och avund hade en extra farlig hug som det gällde att skydda sig ifrån, med alla medel.
Trollskott och älvablåst
I dag vet vi en hel del om bakterier, virus och mikrober men förr i tiden trodde man att sjukdom uppstod på grund av att onda andar och diverse sjukdomsdemoner ”tog över” kropp och själ. På den tiden var det inte ovanligt att man drabbades av ”trollskott, ”näckbett” eller ”älvablåst” när man minst av allt anade det.
Teckning: Helena Bure Wijk
Blev sjuka av avundsjuka
Man kunde även insjukna i svårmod och kraftlöshet om avundsjuka grannar och ovänner som hade den där mystiska kraften, ville en illa. Avundsjuka var en extra ”ond” känsla som man helst ville slippa drabbas av. Man undvek därför att skryta om saker som man hade lyckats med, för att slippa bli föremål för omgivningens avund. Men ibland blev man ändå utsatt för avundsjukans hemska krafter och kunde då bli modstulen. Det var inte bara människor som kunde bli modstulna. Även djur drabbades.
Man försökte med alla medel att värja sig och skydda sig från avundsjukans starka kraft. Man kunde exempelvis droppa lite kvicksilver i jorden innan man sådde sin råg om våren. Man kunde även gå till grannens hus och utföra en ”magisk sopning” där man symboliskt tog tillbaka den lycka man trodde att grannen hade stulit, eller var på väg att stjäla. Men ibland hjälpte varken ramsor eller magiska ritualer.
Modstulen
Att bestjälas på sin livskraft och hälsa innebar sjukdom och död. För den som blivit modstulen hjälpte (i bästa fall) endast kraftfulla böner, ramsor samt intagande av malt och salt. Den här ramsan läste en av mina förmödrar år 1674:
”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi, Maria lille mor går båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gudfaders, Sons och den helige Andes”.
Foto: Helena Bure Wijk
Maran & häxan I den förkristna tron stod hugens förmåga i centrum och människor som hade ett riktigt avundsjukt och elakt sinnelag troddes kunna förgöra, bara genom sin tankes kraft. Man trodde att vissa människor kunde skada sina ovänner bara genom att titta på dem, eller tänka på dem. Genom att ”hugsa” kunde sådana människor genom en ”stinn blick” få dem att bli sjuka, eller påverka dem på annat sätt så att de plötsligt började göra konstiga saker.
Enligt gammal folktro är maran en kvinna som blivit både ”förhamnad” och ”förgjord”, så att hon nattetid inte får någon ro och vila. Hon är dömd att gå sömnlös, att utan vila fara omkring och plåga människor. Innan hon far i väg om natten placerar hon ett föremål i sin säng, som ”blir till en hamn, så att ingen kan skönja annat än att qvinnan sjelf är tillstädes”. (Hyltén-Cavallius, 1972)
Maran i den gamla folktron är en produkt av avundsjuka och onda önskningar och tankar, liksom hennes yngre syster, häxan. Dessa dunkla kvinnovarelser hade samma egenskaper som den onde själv och var motsatsen till en god kristen människa. Förhamning till Mara skedde alltid på inverkan av onda krafter och Hyltén-Cavallius hävdar att det kunde räcka att en katt gick under en likkista och sedan under ett odöpt barn, för att det lilla barnet skulle förvandlas till en Mara. (Hyltén-Cavallius, 1972)
Hon färdas alltid nattetid
Maran flög nattetid till sina utvalda offer, som hon sedan satte sig på och försökte kväva. Hon flög hemifrån genom kvisthål i väggen och innan hon gav sig av så lade hon en vedklabbe eller något annat i sängen, så att ingen i familjen skulle ana att hon inte låg där. ”Hon färdas alltid nattetid och är då osynlig. Minsta lilla öppning, som ett litet kvisthål i väggen är tillräcklig för att Maran ska kunna tränga sig in.” (Hyltén-Cavallius, 1972)
Samma metod använde häxorna i Ångermanland, enligt 1670-talets trolldomsprotokoll. Vid tiden för rättegången i Torsåker 1674 var min anmoder Margareta 54 år. Hon var hustru till bonden Erik Olssons i Ålsta, Dal och ansågs ha en framträdande roll i Blåkulla. Hon påstods kunna ”stämma björn” och var dessutom beryktad för att vara ”en trollkärringsdotter”. Hustru Margareta anklagades för att ha stulit kornsäckar från grannars lador, kastat kornet i elden och sedan dansat. När hon förde de oskyldiga barnen till Blåkulla la hon i dess ställe, antingen en vedklabb eller ett vedstycke, och skanderade: ”Jag skapar kroppen och faen giver anden”. När hon hade smort sin kvast med flygsalva och satt sig och barnen uppå färdmedlet, sa hon ”Upp, Upp till helvetis!”.
Foto: Helena Bure Wijk
Kvinnans onda vilja
Flera forskare, bland andra Raudvere och Carlsson Werle, lyfter fram att de gamla maratraditionerna förmedlar föreställningar om förgörning och den onda tankens makt – föreställningar som var allmänt rådande under förkristen tid.I den isländska sagolitteraturen skildras kvinnor som nattetid sänder sin ande i ett trolls eller demons hamn och rider oskyldiga människor. ”I föreställningen kring häxa och mara finns en gemensam nämnare, nämligen att det är kvinnans onda vilja eller önskan som är den bakomliggande kraften” skriver Carlsson Werle (2012) och det är så sant.
Linda maestra av Francisco de Goya
Både maran och häxan är flygkunniga och har en ond, inneboende önskan att plåga och utöva makt. 1600-talets häxa använde kvastar, grindar till djurinhägnader och spisrakor, men även kreatur och människor, som färdmedel när hon skulle flyga till Blåkulla.
Nattlig tortyr
I dag kallar vi det mardrömmar, men förr i tiden tänkte man sig att det var någon slags övernaturlig tortyrmetod som maran, gasten och häxan använde för att plåga sina utvalda offer om nätterna. Gamla föreställningar om ridande troll, som både kunde ”rida och vrida”, kom med tiden att appliceras på föreställningarna om maran och häxan menar Eva Carlsson Werle och lyfter fram den isländska sagolitteraturen som ibland skildrar kvinnliga nattfarerskor, som genom trolldom skickar sin ande i ett trolls eller demons namn och ”rider” oskyldiga människor. Även gasten ansågs kunna rida sina offer i plågosyfte. De människor som utsattes för dessa ”onda väsen” upplevde sig bli nedtryckta och kvävda under nattens sömn.
Teckning: Helena Bure Wijk
Om du, liksom jag är intresserad av gammal folktro, sägner och myter – besök Marcus Hokkanens fina blogg ”Folktro och monster”!
Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.
Spiritualistiska möten och het spis
I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.
Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.
Ilsken och förföljd
Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.
I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…
På väg till Amerika
Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.
Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907
Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.
Åren förflyter på anstalten
Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.
Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.
Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.
Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”
På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.
Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.
Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 